'

men iallafall, vid sju igår morse fick jag ett sms av carro, (som skulle åkt med) där hon skrev att hon inte orkade åka med, för hon hade massa annat. jag blev sjukt pissed of.

men jag tog mig i kragen och började fixa mig och allting, åkte med kvart i elva tåget mot stan, en tågresa har aldrig känts så lång och nervös. klumpen i magen växte för varje meter som tåget susade fram.

I haninge klev felix på och jag fick lite sällskap, fick skratta. det var verkligen välbehövt.

men iallafall, väl inne i stan irrade jag runt, vet inte varför för jag visste vart jag skulle och när jag skulle åka och allt. men min hjärna la av. jag va så himla borta, förstod ingenting, förstod inte vad som skulle hända osv.

jag lyckades få tag i en ros och sen bar det iväg, tbanan mot mörby, hoppade av vid danderyds sjukhus och då va klumpen i magen större än mig själv, ringde idah för lite stöd och peppning. i love you <3

fick stå och vänta på bussen i 20 minuter kanske.

bussresan efter det kändes som om den aldrig skulle ta slut, som om vi åkte i flera år. bara åkte och åkte.

jag reflekterade inte vart vi va förns vi åkte för bli Ella park S.

då vaknade jag och började inse att vi nog va nära nu.

sofie kom och mötte upp oss vid bussen, mitt hjärta slog så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ur mitt bröst.

vägen till kapellet kändes också oändlig. som om vi bara gick och gick. mitt på vägen, den sista vägen mot kapellet så låg det en 1,5 liter cola flaska, adam drack alltid cola. och sofie sa att den inte hade varit där när hon gick för att möta oss.. precis när sofie tog upp den och la den åt sidan så fick jag en stor rysning genom hela kroppen. va det kanske adam som försäkrade oss om att allt skulle gå bra? för jag tror att alla andra kände precis som jag.

det började småregna lite, och det gjorde mig absolut ingenting, vädret matchade mitt humör. regn liksom, vad kunde vara mer passande?

väl inne så trodde jag att jag skulle spy. hade fått i mig ett halvt äpple på centralen men ändå va jag inte hungirg.

begravningen började och det var den vackraste begravningen jag har varit med om. precis så som adam ville ha den. dom spelade bara musik som han gillade, hade ett bildspel med bilder på han, och några på han och sofie.

de läste också dikter som adam skrivit själv, dom var hemska, han skrev på ett sätt som är så hemskt, som om han inte va värd nånting.

jag grät inte hysteriskt, utan mer i harmoni.

när de spelade västerbron så brast det, det är hans låt. kommer alltid vara det.

kommer alltid vara den låten jag lyssnar på och minns honom.

efter cermonin så blev det urnsättning eller hur man säger?

alla blommor va jätte fina, jag la min ros precis vid kanten av graven och sa mitt sista hejdå.

usch vad hemskt det känns, jag har sagt hejdå till adam nu, för sista gången.

resan hem gick utav bara farten, mitt huvud va inte alls med, hann inte ens reagera på att jag satt på bussen innan jag va i nynäs igen, åkte till ishallen. klistrade på ett fake leende för att låtsas som att allting va okej. men jag gråter inombords adam.

som din pappa sa "du har lämnat oss för att låta oss slåss mot demonerna som heter sorg och saknad. men vi allihopa ska klara det nu, vi ska klara det för dig."