'

älskade lilla adam,

gud vad du får mig att gråta, gud vad du får mig att ångra, gud vad du får mig att sakna.

även fast vi inte pratade på ett tag så känns det oerhört tomt! jag har känt dig i lite mer än två år.

du har fått mig att gråta, som aldrig förr, men ändå att skratta, och du gav mig den känslan som om det där va första gången jag verkligen va lycklig på riktigt.

usch vad jag saknar dig!

allt som hade med dig att göra,

din vita mobil som jag försökte sno för att jag ville ha den.

när vi va påväg hem till mig, du trodde att jag skulle lura ut dig i skogen och sälja dig till en rysk maffia,

jag var tvungen att gå och hålla dig i handen, så rädd va du.

min "magiska säng" som du tyckte..

ditt skratt, ditt leende, dina läppar, hela din kropp var helt underbar!

jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att vi slutade prat a, men det enda jag vet nu, är att jag verkligen ångrar att jag inte kom hem till dig och sofie mera.

det var helt underbart, vi hade så roligt.

när alla skulle trängas i hennes lilla säng.

det var så mysigt!

åh gud vad jag saknar dig.

du dog lycklig, lyckligare än du någonsin förr varit, mer kan man inte be om.

du var en person som lämnade ett såååånt stort avtryck i mitt liv,

våra minnen ekar nu dagarna ut i mitt tomma huvud.

du var så äkta, allting kändes bara så normalt med dig.

våran CSI natt i min säng, usch vad nervös jag var!

vi skrattade åt allt, tillochmed när någon hade dött i serien, vi va elaka tillsammans, men på ett snällt sätt..

men nu är du borta tyvärr..

och din lugg, din eviga lugg som man aldrig fick lyfta på.

tillochmed när du somnat och jag försökte lyfta på den vaknade du.

men sen fick jag äntligen se hela ditt ansikte, och jag har aldrig sett en sån vacker person!

det lös verkligen om dig..

jag sitter här nu, i skolan. försöker sysselsätta mig men det går inte som jag vill,

jag sitter här med ögonen fulla av tårar, har nog lyssnat på västerbron 300 gånger bara idag, och när jag inte lyssnar på den så sjunger jag den. för att hedra dig.

och jag ska dra mig till platsen någondag,

det har fortfarande inte blivit verklighet för mig att du är borta, men jag börja förstå lite mer och mer nu.

sofie sa att du var lika vacker som alltid igår när hon såg dig. och jag tror henne!

för en sån underbar person som dig kan inte bli ful!

västerbron går om och om och om igen i mina öron,

bilden har jag stirrat mig blind på.

kan sitta och kolla på den i flera timmar,

precis som ja gjorde för flera år sen..

när du lämnade mig, då lämnade du mig inte föralltid, då lämnade du mig som pojkvän, och blev istället en nära vän.

men nu har du lämnat oss alla föralltid.