orklööööös
idag, så har jag ingen ork alls. jag tror att det har börjat sjunka in lite nu, det kommer ta lååång tid innan jag verkligen fattar det, för nu åker jag inteförbi platsen dagligen. och visst jag skrattar och allting, men det är för att jag inte riktigt förstått ännu. för det kan inte vara sant, jag läser sofies blogg som hon startat till minne utav adam, men det känns ändå inte verkligt. han lovade ju att finnas kvar...?
alla dagar är olika vissa minuter kan jag ligga och gråta som ett litet barn, andra kan jag skratta.
men jag har lovat mig själv att försöka vara stark och inte bryta ihop, eller nej jag har lovat adam det! det är så han skulle velat att alla skulle reagera, han skulle velat att alla satt och skratta och fortsatte som vanligt, för det var sån han va! en glädjespridare, och det ska han få fortsätta vara!
han kommer alltid leva med mig..
nej nu kom fia, uppdaterar sen..
Kommentarer
Trackback
