'

jag har lust att skriva ett långt inlägg om allting just nu, men ändå inte. jag ska försöka mig på att skriva ett inlägg om precis allt och ingenting. Allting har inte med mig att göra. jag bara skriver ner precis allting som finns i mitt huvud. (jag förstår om ni inte orkar läsa allt)

jag förstår mig inte på somliga, hur kan man avsäga sig allt som har med ens persons liv att göra och sen stå och åma sig inför sina vänner om att man ångrar sig och håller fast vid en annan grej även fast det inte är ömsesidigt och som förut? om man sagt hejdå föralltid till en människa så ska det väl ändå vara föralltid? och föralltid är ju inte bara i ett år?
hur kan man vara så himla omogen att man inte ens kan prata med en viss person under förhållanden som kräver att man ska prata med varandra?
hur kan man ens tänka att en människas val kan vara på grund av någon annan människa? att en person väljer att ha ett förhållande med någon annan och tro att det är för att göra en annan människa sur?
Och att man kan kasta bort något som man byggt upp i flera år för en skit grej, det förstår jag inte.
hur man kan glädja sig åt att såra en människa, ha det som sysselsättning. fortsätta hålla koll på personens liv även fast man själv sagt att man inte har nånting med det att göra.. sånt gör mig inte ens irriterad, det får mig bara att känna sorg. sorg över att människor måste hålla på på detta sättet för att själv få bekräftelse. DET kallar jag svaga människor.
jag är mycket starkare än så