'

mitt glada humör försvann nyss, det ersättes med en oändlig saknad efter dig, ditt leende, ditt skratt, din sjuka humor, allt som hade med dig att göra..

och nu när man sitter här i det oändliga tomrummet och all saknad som du lämnat efter dig, så ångrar jag djupt att vi inte gjorde alla de där sakerna som vi lovade varandra på en gång, vi trodde ju att vi hade föralltid på oss, även fast jag visste vilken smärta du gick och bar på..

jag önskar att jag hade kunnat hjälpa dig, det nu som alla tankar snurrar som virrvelvindar i huvudet på mig, alla ord som du sagt, alla löften du avgett, det är nu allt kommer upp igen, saknaden blir oändlig.

mitt hjärta gråter när jag inser för en halv sekund att jag aldrig mer kommer få krama om dig, jag kommer aldrig mer få lägga örat mot ditt bröst och höra ditt hjärta slå, aldrig mer få höra ditt underbara skratt.

alla våra brottningsmatcher då?

allting som vi lovade varandra? jag har fortfarande svårt att prata om dig, eller ja, som en död person. jag har fortfarande inte insett att du inte längre finns i fysisk form, att ingen någonsin kommer kunna nudda dig, utan nu ligger du, i den vackraste urna som sofie valde ut, under jorden. men blommor ovanför dig.

det är bara så himla rått, att en mamma & pappa ska behöva begrava sin femtonåriga son. det är inte rättvist.

men nu när man ändå sitter här i all förvirring, ensamhet & saknad så försöker jag "glädja" mig åt att du iallafall var lycklig, precis som du sa, men det är så sjukt att enda gången du faktiskt sa att du va lycklig på riktigt va tvungen att vara när du skulle ta slut?

det går inte att försöka "glädja" sig åt det. eller jo,du var lycklig sista timmen (?) i ditt liv, något mer kan man egentligen inte be om, men ändå. det ska inte behöva gå så långt..!!!

Mamma berättade iallafall igår att dom ska höja räckena på Västerbron, för att det är mycket personer som är där uppe och klättrar, de flesta ångrar sig, men vissa tar det dumma beslutet som vi märkt..

det känns skönt att höra iallafall, du kanske gjorde en ändring? du kanske har räddat 100 tals liv med ditt eget nu?

tänk om det kanske var så? det kanske var menat att hända? eller är allting bara en slump?

miljoner tankar och funderingar susar igenom mitt huvud.

jag har fortfarande inte varit på platsen, jag tror inte att jag vågar.

jag ska dra mig till din gravplats någon dag och lägga lite blommor och prata lite med dig iallafall.

eller du kanske lyssnar när jag pratar med dig nu?

du kanske sitter där uppe och blickar ner på oss alla här nere?

om du nu gör det, så hoppas jag att du är lycklig.

självklart är saknaden och allt oändlig, men ifall du nu är lycklig så ska jag glädja mig åt det.

läste sofies blogg om att du var i lyckostaden. jag hoppas att jag också kommer dit sen, men inte nu på ett tag.

för nu ska jag leva mitt liv, leva för dig, och sofie. hon behöver det, även fast hon är en utav de starkaste personerna jag känner. jag ska leta efter varenda litet tecken som kan komma ifrån dig.

jag ska göra allting som vi lovade varandra.

även fast det kommer bli svårt utan dig..

& det gör ont att kolla på bilder på dig nu i efterhand, för man ser verkligen vilken oändlig smärta du bar på, fan adam. jag saknar dig.